19-åriga Jessika på sin student i Stockholm
Vi hade samlats denna morgon för att fira in studentdagen på Fryshusets gymnasium.
Bara någon dag innan det här kortet togs så hade jag fått reda på att jag hade kommit in på min drömutbildning – en internationell dansskola i Sörmland som hette Åsa folkhögskola. Jag var så otroligt förväntansfull och lycklig. Men det jag inte visste i denna stund, på denna bild, var att min pappa skulle sitta häktad om bara några månader och mitt liv som 19-åring skulle vändas helt upp och ner.
I juli 2012 var jag bortrest på hiphop-EM i Slovenien, och vid samma tidpunkt blev min pappa häktad. Jag fick inte detta berättat för mig förrän jag och min storasyster hade parkerat bilen hemma i Dalarna hos mamma. Det var ett svartsjukedrama som eskalerade så pass att jag hade kunnat suttit här föräldralös idag. Men som tur var gick det aldrig så långt. Alla inblandade mår bra idag, utan fysiska skador. Men det har satt djupa psykologiska spår hos oss alla.
Första gången jag träffade pappa efter den här händelsen var på rättegången. Jag bestämde själv att jag behövde närvara, för allting kändes bara som en sjuk och overklig dröm jag inte hade vaknat ur. Jag minns hur jag klev in i rättssalen och jag satte mig längst bak och så nära mitten jag bara kunde för att inte välja någons sida. Jag kommer ihåg hur nervös jag var för att inte känna igen min egen pappa längre- det som hade hänt var så långt bort ifrån den pappa jag kände, och under hela min uppväxt har jag varit ”pappas lilla flicka”.
När pappa klev in i rättssalen så möttes våra blickar, och vi har nog aldrig gråtit så mycket som då. När jag såg honom i ögonen var det den pappa jag kände igen, den pappa jag älskade. Jag fick lära mig och skilja på handling och person. Jag vet att det kanske låter sjukt, eller till och med fel, för vissa. Det han gjorde kommer jag aldrig kunna förlåta honom för, men jag älskar ändå min pappa– och kommer alltid göra det.
När allt det här hände så visste jag inte vart jag skulle ta vägen, agera, känna, tycka eller göra. Men den meningen som satte en riktning i allt övertänkande var när min mamma sa ”Den enda som kan finnas där för din pappa nu, är du”. Den meningen satte sig som ett mantra i mitt huvud. Jag tänkte inte längre, utan jag växlade upp och bara körde på i någon överlevnadsinstinkt.
Nu när jag har fått reflektera över det såhär i efterhand, så vet jag att min mamma sa det av kärlek för min skull. Hon visste att jag skulle ha fått det tuffare om jag hade blivit av med min pappa helt ur mitt liv och det kändes som att hon verkligen visste vad det skulle ge för konsekvenser.
Pappa satt i häktet flera veckor innan domen kom från tingsrätten i oktober och under häktningstiden fick jag besöka honom enbart någon enstaka gång. Jag minns att det var otroligt dystert med mycket mörka och nedstämda känslor. Under ett besök sa min pappa ”Hade inte du funnits där för mig, så hade jag aldrig orkat och jag hade nog försökt tagit livet av mig”. Jag vet att min pappa sa det av kärlek och tacksamhet, men dom orden var så mörka och fick mig att känna att min pappas liv nu låg i mina händer.
Ansvaret jag kände över pappas liv gjorde mina axlar otroligt tunga, och dessutom fick jag samtidigt en fullmakt för att sköta både mitt barndomshem och pappas ekonomi. Nu hade jag ett hus och massor med räkningar att ta hand om, och jag var bara 19 år gammal. Dessutom splittrades familjen i princip helt och hållet och det kändes som att jag stod mitt i en tornado, jag ville bara att allt skulle bli bra igen och att alla skulle vara sams och glada.
Jag blev tvungen att slänga bort totalt fem år att mitt egna liv för att upprätthålla min pappas liv, ett liv som han då inte ens levde i själv. Jag satt var och varannan dag i telefon med advokater och kronofogden och jag ringde upp företag för att försöka frysa räkningar, skjuta upp dom eller säga upp avtal. I varje samtal fick jag hela tiden förklara mig själv, situationen och att ansvaret nu låg på mig.
Pappa blev flyttad till olika anstalter under åren och var samtidigt väldigt orolig över vad som hände på utsidan. ”Har du ringt den personen? Har du sagt upp det här abonnemanget? Skulle du kunna fixa det här?”. Jag fick uppgift på uppgift och det fanns inget annat att göra, för jag var den enda som kunde lösa det.
Det var en stor börda att bära samtidigt som jag försökte leva mitt egna liv.
Min drömutbildning gjorde att jag kunde kämpa vidare, men var och varannan dag sjukanmälde jag mig för att ha tid och ork för alla samtal som behövdes göra. Jag kunde inte njuta av utbildningen fullt ut, och jag minns inte en enda dag som jag inte grät för mig själv. Men hade det inte varit för Åsa och dansen så är jag säker på att jag inte orkat. Dansen räddade mitt liv.
Under dessa år fick jag aldrig frågan om att träffa en psykolog eller en hänvisning till någon organisation eller tips om något stödnummer. Jag fick klara mig själv och hamnade i skuggan som anhörig och dotter till en gärningsman, helt utan vägledning. I den här stunden hade mitt liv kunnat gått fel, väldigt fel. Jag är uppvuxen i en liten by där kriminalitet och droger inte är långt bort, och för mig fanns det i min omgivning. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte funderade på missbruk. För det gjorde jag. Men jag valde en annan väg, jag valde dansen. Dansen blev min terapi som jag kunde uttrycka mig med. När jag dansar känns det som jag kan prata ut om allt jag känner inom mig, och det räddade mig.
År 2014 åkte jag och min syster till Thailand för att få ett break från allt elände. Vi åkte ut till en ö och bodde som nunnor i en thailändsk tempelby inbyggd i bergen i 16 dagar och 15 nätter. Vi fick landa i oss själva, komma bort från stressen, samhället och vardagen utanför ön. Vi stannade kvar hos våra kusiner resten utav tiden och efter tre månader så flög min syster hem till Sverige igen.
På bilden är det en annan nunna till vänster och jag sitter med skålen till höger.
När min syster åkte hem så stannade jag kvar och hade träffat min nuvarande sambo. Allt kändes bara så bra- men tillslut kom verkligheten ikapp mig. En morgon när jag klev upp så kände jag att jag var tvungen att spy. Jag sprang till toaletten och hann precis fram och kräktes rakt ut. Jag hade precis spytt blod och blev inlagd på sjukhus, min 21-åriga kropp hade nu nått sin gräns.
Jag låg inne på sjukhuset i totalt tre dagar och jag kände redan här hur skör jag var och det tog inte lång tid innan jag började längta hem. Efter ett halvår i Thailand så flyttade jag och min sambo hem tillslut. Jag kom tillbaka till vardagen, och klarade ungefär ett år till med pappas samtal och uppgifter innan jag en dag skulle sätta mig i bilen och precis när jag skulle vrida om nyckeln så tog det stopp. Min kropp blev alldeles tung, så tung att jag inte ens orkade vrida om nyckeln och jag föll i chock och började gråta. Jag ringde 1177 och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag vet inte hur länge jag satt kvar i bilen, men det var minst 40 minuter. Det slutade med att jag blev sjukskriven på grund av utmattningssyndrom. Jag hade som 24-åring gått in i den berömda väggen. Jag hamnade i en djup depression och kämpande med bland annat panikångest, stress och trötthet. Jag låg oftast i sängen eller i soffan hela dagarna och grät varje dag av utmattning. Jag var orkeslös och jag kände verkligen inte igen mig själv. Jag minns att jag skämdes och jag tyckte så synd om min sambo som behövde leva med mig såhär.
I min väg tillbaka så började jag acceptera att jag mådde skit, jag sov och vilade så länge jag kände att min kropp behövde. Men jag vägrade erbjudandet om antidepressiva piller från vårdcentralen som bara skulle skjuta upp mina problem. Jag ville möta dom och hantera känslorna, hur jobbigt det än var. För mig så var det den enda vägen till att komma tillbaka och jag hade bevisat för mig själv förut att jag kunde ta mig igenom det mesta.
Jag började med små promenader och jag lyssnade till två olika podcasts, ”Johannes Hanssen” och ”Monkey Mindset” med Daniel Sjöstedt. Jag började söka efter professionell hjälp och jag blev placerad i kö med en alldeles för lång väntetid på vårdcentralen. Jag höll på att tappa hoppet på vården, tills en sköterska tipsade mig om en privat psykolog som jag kunde kontakta för att kunna få hjälp så snart som möjligt. Det samtalet och det valet att gå till en professionell psykolog, blev sedan min vändpunkt tillbaka.
Jag började sakta hitta tillbaka till mig själv igen och jag valde att prioritera min egen hälsa både fysiskt och psykiskt. Jag satte gränser och prioriterade vad som var viktigt i mitt liv nu och framåt. Idag sitter jag med en diplomering som resekonsult, fick pris för bästa examensarbete med världens bästa klasskompisar och blev den första elevrepresentanten i en rese branschorganisation. Jag sökte det där jobbet som inte fanns ute på annons och fick det. Jag sätter hela tiden nya mål- och visioner och jag älskar utmaningen att få dom gå i uppfyllelse.
Det här är Jessikas story. En berättelse kring en händelse som formade den jag är idag. En berättelse som varit tung att bära – som jag till och med skämts för. Men det är dags att göra skillnad och det är dags att berätta om den nu, oavsett hur jobbigt det är. Men jag vet att vi tillsammans kommer att göra skillnad!
Fortsätt följa min story på Instagram @jessikasstory
Jessikasstory 